the Cloud of Loveliness

Mår absolut skit dåligt (mentalt) och kände för att skriva av mig, läs eller inte spelar inte så stor roll för det här skriver jag rakt från hjärtat ner på svart och vitt. För att kanske kunna börja andas normalt igen.

Nästan alla vet hur det känns att förlora den man verkligen älskar/tycker om. Att få smällen på käften och inse att du aldrig kommer få känna hans hud mot din, se hur han kan titta på dig som bara han kan.. eller bara kunna träffa honom och se en film i hans armar. Det är över, done, du förlorade. Han vann och gick vidare.

Så hur känns den här smärtan då? för dom som inte vet. Det känns som fantomsmärta. Ni vet, när man förlorar en arm eller ett ben men fortfarande har en känsla av att den finns kvar? Precis så känns den här smärtan. Som jag går runt och bär på och orsakar problem med.
Jag vet inte hur många såna här frågor eller utlåtanden jag får per dag "Varför är du så kall?" "Jag kommer ihåg när du var en varm och glad tjej men nu är du bara kall och jag vet inte vad"
Men vad ska jag göra? Ni är inte han. Ni vet inte hur mina känslor var/är jag vet inte ens själv längre.. älskar jag honom eller älskar jag att ha nån där? Saknar jag hans leende, skämt och att vara i hans famn eller saknar jag bara känslan att vara omtyckt?
Jag vet ärligt talat inte. Och därför kan jag inte säga att jag har känslor kvar eller fortfarande älskar dig.
Men vad spelar de för roll? Nu har du en annan tjej att ha i din famn, en annan att sova över hos och känna dig omtyckt av.
Jag är passé. Utesluten. Borta..

Men kanske är det här vad jag precis behöver. Ett konkret avslut. Så jag kan lära mig att leva utan han som fanns i mitt hjärta. (Fantomkänsla..) Vad jag vill är att kunna börja leva igen. Att bara vara utan allt som har med kärlek att göra. Jag vill bara bort från det och kunna träffa killar utan att jag eller dom ska gå ifrån bion/hemmet/stan och känna ett svagt hopp om att det kan bli mer än bara en träff och en kram eller kyss när man skiljs åt.
Varför ska det vara så svårt ibland?

Ni vet hur man tänker.. det är tusen frågor och antagelser och spekulationer som svävar omkring i huvudet och skapar kaos och brake downs. Frågor som "Menade han inget han sa?" "Vad har hon som inte jag har?" "Undra om han ens vill ha mig som vän nu...?" allt bara snurrar och man vet inte vem man är eller vad man vill, vilka man kan lita på och vilka som man inte kan lita på..

men nu ska jag inte göra detta till en bok för vem orkar läsa om andras problem ? vem orkar finnas där i vått och torrt? igårnatt grät jag så mycket att jag inte kände tårarna som kom. nu är jag torr om kinderna men skriker inombords..

Klarar man av att vara vän med den man älskar?

Varje gång är som den första gång vi sågs
Även om det är över nu
Allting har förändratas 
Men du finns kvar 
Allt var svävande men nu så ser ja klart

Mina minnen höll mig uppe varje dag
Du är som att andas för
Jag gav aldrig upp dig när du försvann
Långa dagar blev till nätter sen till år

c'mon skinny love just last the year
pour a little salt we were never here
my, my, my, my, my, my, my, my
staring at the sink of blood and crushed veneer

i tell my love to wreck it all
cut out all the ropes and let me fall
my, my, my, my, my, my, my, my
right in the moment this order's tall

i told you to be patient
i told you to be fine
i told you to be balanced
i told you to be kind
in the morning i'll be with you
but it will be a different "kind"
i'll be holding all the tickets
and you'll be owning all the fines

c'mon skinny love what happened here
suckle on the hope in lite brazziere
my, my, my, my, my, my, my, my
sullen load is full; so slow on the split

i told you to be patient
i told you to be fine
i told you to be balanced
i told you to be kind
now all your love is wasted?
then who the hell was I?
now i'm breaking at the britches
and at the end of all your lines

who will love you?
who will fight?
who will fall far behind?